Så var det då utställningsdags igen och ni som har läst vad farsan Oboy har skrivit förut har nog förstått hur virrig matte vi har i sådana sammanhang. Enkelt uttryckt så blev det ”same procedure as last time” och till slut hittade matte både parkeringsplats (rätt sådan) och rätt utställningshall. Väl framme så var det de sedvanliga ritualerna som de tvåbenta gillar – ja ni vet det där med att man ska stå och vänta i kö på att få komma in i det jättestora huset där utställningen äger rum. Det ska tittas på papper och på oss innan vi släpps in. Ofta blir man ståendes så länge att vi fyrbenta kan känna hur adrenalinet stiger i kön av vagnar, fikakorgar och nervösa hussar och mattar. Och kaffekorgen är det som är höjdpunkten på dagen för oss mopsar och ibland tror jag att även matte tycker det. Den kommer alltid fram när vi har steppat runt i utställningsringen och oavsett framgång eller inte så bjuds vi mopsar på skinksmörgås, köttbullarna som är kvar och kanske tom några bitar av de goda kanelbullar som matte brukar ta med. De med gult glurr på har vi bara fått smaka hemma. Det är visst nåt med att matte tycker att det blir för kladdig i kaffekorgen…måste vara efter den senaste utställningen som matte var med vår labbetant Selma. Selma tyckte att matte var snål som inte bjöd på bullarna med vaniljkräm på, så hon stoppade ner huvudet i en av påsarna och smaskade i sig lite av varje. Hon lyckades med detta konstycke utan att matte upptäckte det förrän det var fikadags och matte tyckte korgen kändes kletig och halkig och doftade svagt av vanilj. Det är kanske överflödigt att berätta att Selma inte fick fler bullar den dagen och itne nästa dag heller……
.
Hur som helst så blir fikat efter ringdansen antingen en segermåltid eller ett ”gravöl”. Oavsett vad det blir så får vi smakbitar av alla de smaskiga saker som matte har packat ner och det är det som gör utställningar så mumsiga!

Nåväl, jag ska inte förirra mig mer i de kulinariska irrgångarna, utställningsdagen gick som de flesta utställningsdagar brukar gå, lite av både ris och ros. Rosetter och lappar följde med hem och när det så var dags att rulla hemåt mötte vi upp ett gäng mycket glada och trevliga tjejer, ja både 2 och 4-benta. Till farsans och min förvåning skulle de slå följe hem- till OSS!!!! Pappa Oboy väste en teaterviskning till mig att jag skulle hålla mig lugn och inte skrämma de unga tjejerna. Vadå skrämma? jag kan väl inte rå för att jag blir en ”Fred Astaire” så fort jag ser snygga pinglor. Att de doftade underbart behöver jag väl knappt säga? En av dem var en glad och pigg svart tjej precis som vår tant Pim därhemma och så var det en svart kille med också. Han var visst engelsman så Oboy tyckte det var roligt att få träffa en landsman igen. Jag lägger inte så stor vikt vid honom vilket däremot min matte gjorde. Hon klappade och kelade med honom och tyckte att han var såå himla fin. Där blev Oboy och jag lite sura för vi trodde VI var männen i hennes liv, ja förutom husse då.

Men så till den tredje mopsen: tjej nummer 2. Åhhhhh..säger jag bara - jag drunknade i de vackraste bruna ögon jag någonsin sett som satt på världens vackraste italienska. Hennes gyllengul päls, sammetslena mörka öron, den förföriska mouchen på höger kinden kröntes av en mycket söt kringla ( på en jättesöt pingla*fniss*). Jag blev helt stum ända tills vi släpptes ut i vår trädgård och jag fick chans att invitera henne på ett äkta småländskt mopsrus. Oj vad hon kunde springa – hon rörde sig som en riktig Ferrari när hon rejsade runt vår vinbärsbuske. Vilken rullning på höfterna..oh la la….och vilket styr på kringlan hon hade…Hon var det underbaraste jag någonsin sett och jag går fortfarande och mumlar hennes vackra namn: Annelise…Annelis….mmmmmmmmmm