Augustimorgon

Så ligger man då här, djupt nersjunken i en varm och pösig fleecebädd, småslumrandes och har det faktiskt väldigt bra. Jo, jag hörde dem nog förut när både Doris, Pim och Oboy var ute med husse i trädgården på en morgonrunda. Men uff, tänkte jag. Varför just jag? Och varför just denna morgon? När man kan ligga så här med fleece upp till nosen, vem i hela kojan vill trippa ut på sömniga ben, ut i daggvått svalt augustigräs tidigt, tidigt på morgonen, innan ens korna i lagårn har vaknat? Ja inte jag, det är då en sak som är säker….

Men jag hörde något mer imorse. Husse mumlade och lät ungefär så här: ” mhm..kanske det ändå är valpar på gång….har lilla gumman gått och blivit dräktig tro?” –Det är då märkligt vad folk i min koja måste ha lite att fundera över bara för att man inte vill stiga upp i ottan längre om mornarna. Men ok,…JA! Jag var i Halmstad och JA, jag hälsade på en stilig (fniss) herre som jag fattade tycke för. En kanske något mindre upplaga av min förre pojkvän Zigge, men ändå otrooligt charmig, ja det var nästan lite gigolo över honom;-) Han hade otroligt vackra bruna ögon som jag smalt direkt för, när han tittade på mej. När han sedan stod och sjöng för mej, ja då var jag bara hans…..tänk att sång kan sätta hjärtan så i brand.

Men så hann jag knappt hem förrän matte började vända runt på mej, dag efter dag. Först förstod jag ingenting, men så hörde Doris något som inte nådde mina öron där jag låg på rygg i mattes knä:-” Jag tror minsann hennes spenar har växt lite iallfall”, lyckades Doris snappa upp. Det tog oss ett par dagar att lista ut vad detta kryptiska mummel betydde. Vi bestämde oss för att fråga tant Lina, vår gamla gula labbetant som har fött 25 valpar. Hon förklarade att människor letar efter tecken på om jag, Rut är dräktig efter den trevliga semesterveckan i Halmstad. Doris och jag tittade på varandra en lång stund och sen föll levergodiset på plats, så att säga. Nu fattade vi vad alla dessa mystiska riter var för något. Oboy som inte fattade något trodde först att kanske matte hade läst någonstans i alla sina hundböcker och hundtidningar att det var bra att vända runt sin hund ibland för att matsmältningen skulle gå lite bättre. Urfånigt tyckte vi, men Oboy var envis. –”Du är ju så petig med maten Rut, sen du kom hem från Halmstad ju”, sa han och blängde lite surt på oss, efter att vårt fnissanfall hade lagt sig.

Så nu har jag bestämt mej för att inte berätta för någon hur det ligger till med den saken. Vad jag mer har bestämt är att så länge min familj i min koja tror att jag är dräktig så tänker jag skippa alla tidiga våta kalla morgonpromenader. För vem vill byta ut varm, mjuk fluffig fleece mot kallt vått gräs? Ja inte är det då jag! Och om det ska bli några mopsbebisar i vår koja? Ja se, det är min lilla hemlighet, än så länge..*fniss*

//Hemliga Rutan