Olle bin Ladin……

Så blev det som jag trodde - ja inte bara jag /Oboy utan hela vårt glada mopsgäng här på Kyrkeryd gård. Vi gick alla länge i spänd förväntan över vad som skulle komma ut ur lilla runda Doris nu när hon väntade smått. Rut – vår äldsta mopsdam och som redan haft en kull valpar gick och mumlade något om att : vänta får ni se, och så tyckte vi oss se ett litet skadeglatt leende, men nej, vi såg nog fel. Så kom då äntligen dagen då Doris ville vara själv med matte och vi kände på oss att något var på gång. Vi höll vakt vid mattes sovrumsdörr hela natten och nästa morgon kom en smal och glad Doris ut. Hon luktade underligt och vi kunde inte få nog av att lukta på henne. Men matte föste undan oss och så efter en snabb rastning försvann Doris in i mattes sovrum igen. Detta pågick under en längre tid men se en dag- då kom matte ut från sovrummet bärande på en liten fawnfärgad mopsvalp. Olle kallade hon honom och när han sattes ner på golvet så staplade han bort till tant Rut och gjorde ett försök att bita henne i knorren. Gissa om vi blev häpna, för tant Rut, henne biter man inte hur som helst. Oj, om vi bara hade anat att detta bara var början….

Nu är Olle, eller ”Olle bin Ladin” som en mopsväninna så glatt döpt om honom till, snart 3 månader gammal och han gör verkligen skäl för sitt namn. Han terroriserar allt och alla - och då menar jag verkligen allt och alla!!! Våra knorrar, halsskinn och fladdisar lever farligt från det att Olle vaknar till dess han går och lägger sig. Som tur är att han än sover ett par gånger per dag och att han inte kan hoppa upp på soffor och stolar än, så vi har några flyktvägar kvar. Den det är allra mest synd om är labbetanten Selma som fogar sig snällt i alla hans attacker. Han gillar henne skarpt och vi har förstått att hon också är svag för honom för hur mycket han attackerar hennes svans, fladdisar eller de senaste målen: hennes hälsenor, så ser hon enbart lidande ut och står och lyfter på just den fot han har siktat in sin attack på. Ibland kan vi nästan fnissa lite åt det - för det ser kul ut när en liten mopsvalp kan få en stor labbe på 35 kg att se så olycklig ut samtidigt som hon står och stäppar för att han ska släppa taget om hennes tassar. Det är bara matte som inte tycker det ser kul ut, hon brukar ta ”mini-ladin” i nackskinnet och läsa lusen av honom - och då pustar vi ut en stund för då lugnar han ner sig, den lille terroristen.

Nu ska jag (Oboy) inte döma ut denna lille kanalje så här snabbt för det har visat sig de senaste dagarna att han är en riktigt liten kul prick när allt kommer omkring. Som igår lurade han igång både mig och alla de andra mopsarna på ett riktigt ”mopsrace”. Till slut sprang vi allesammans runt runt äppelträden ute i trädgården och vi hade så kul ända tills lille Olle snubblade över sina egna tassar och ”racet” tog slut. Och idag har vi haft dragkamp om en bläckfisk i plysch och han är jätteduktig på att kampa och döda den när han få den och om jag tittar lite bestämt på honom så släpper han den till mig direkt, så det finns nog hopp om att denna ”lilla O” kan bli som en riktig lite mops så småningom. Det enda som stör mig just nu och som gör mig lite orolig är när han får för sig att starta upp en attack mot min akterdel, för där finns ett par av mina kära ”juveler” som jag är väldans rädd om och då tänker jag inte enbart på min knorr.
//Oboy