PIM-en svart liten mops...

Ja nu är det min tur att få fatta tangentbordet och få berätta lite. Hittills har det varit Rut, Rut och åter Rut som har haft förmånen att få breda ut sig fritt här. I tappra försök har Doris och Zigge försökt få ett ord med i laget, men det har ändå slutat med att Rut har varit den som suttit tungt vid tangentbordet och formulerat vårt mopsliv i skrift, här på Spårlinas kennel. Men nu- nu är det jag som har chansen och den tänker jag ta, med besked! För alla sover just nu. Jaa, till och med min lillmatte som annars är en nattuggla. Så vem är jag då som så raskt har angripit det oskyldiga tangentbordet en sen natt som den här? För att göra min presentation enkel så är det jag som är den nya lilla svarta mopstjejen i familjen mops. Ja ni känner väl vid det här laget till den gula mopsen Rut och även hennes yngre "syrra" Doris. Kanske ni också känner den gamla gula labbedamen "Lina", den svarta vuxne lugna labbedamen Selma och den yngre busige dottern labbefröken Matilda? Men mig har ni kanske inte stött på så mycket än i Ruts kåserier? Nej jag kunde just tro det. Och vet ni varför? Jo, för sedan jag kom så har Rut och Doris haft fullt upp med att vakta sina tuggben, gömma sina gosedjur och hänga med på mopsrace i vardagsrum som ute i trädgården.

Som ni förstår så har deras lugna lunk förändrats något sedan jag flyttade in. Ja tänk, det är snart tre månader sedan jag för första gånge satte min små mopstassar på småländsk jord. Men jag minns det som om det var igår....
Vi valpar hade alla vaknat som vanligt, ganska tidigt på morgonen och fått en god och närande frukost. Vi var fortfarande lite trötta efter de senaste dagarnas händelser. Ja, ni vet sånt där som alla valpar ska gå igenom innan de flyttar. Vi hade blivit besiktade, vilket i praktiken innebar att en stor människa med nåt blankt hängande runt halsen tittade och lyssnade på oss i alla möjliga positioner. Varsamma veterinärhänder hade klämt och känt, tryckt och smekt, öppnat munnen på oss, lyst oss i öronen och en massa annat. Efter allt kännande och klämmande fick vi så en spruta i nacken som final. Sen var det klart. Oavsett om det var nyttigt för oss så kände vi oss en aningen tilltufsade. Men nu låg dessa händelser ett par dagar tillbaka i våra minne så det började redan blekna.

Men en eftermiddag när vi alla låg och snusade i en hög under vår mattes köksbord hörde vi att det skulle komma en familj långväga ifrån för att hämta en av oss. Jag, som alltid gillar spännande saker, viskade till mina systrar att "jag hoppades de skulle välja mig". Det lät så spännande att åka bil och få åka långt bort. Söderut, skulle tydligen denna familj bo, var det sagt. och det var en ung flicka som skulle bli min matte. Hon var tydligen väldans hundvan för hon hade precis uppfostrat en svart ung labbetik. Ju mer vi hörde, där vi låg och spetsade våra små öronen, desto mer spännande lät det. Och det sista vi hörde innan vi försvann in i drömmarnas värld var att familjen var på väg och kulle komma framåt lunchdags.
 
Så småningom vaknade vi och jag ska inte trötta er med alla vardagliga rutiner som vår dag innehöll. Men till slut hörde vi hur det knackade på dörren och hur vår matte öppnade för att hälsa de nyanlända smålänningarna välkomna. Vi syskon satt alla på helspänn och lyssnade intensivt. Så efter ett par minuters hälsande kom de in i köket. Vi kände mopsdoften direkt från dem. Jag tog mod till mig och skuttade raskt fram till en av flickorna som häpet utbrast: " Oh så söt hon är!". Gissa om jag var belåten. Här skulle min stöt sättas in, tänkte jag raskt. Fram och tillbaka över golvet for jag som en nyvaken mopsvalp. Med små pigga utfall slängde jag mig emot den flicka jag siktat in mig på och reaktionen uteblev inte. Hon skrattade ett pärlande skratt som fick mig att jaga upp mig ännu mer av glädje. Mina systrar började också skutta och springa omkring, men det var jag som tog täten hela tiden. Och flickan uppskattade det till fullo. När hon till slut satte sig ner på golvet skrattandes, skuttade jag kvickt upp i hennes famn och gav henne en slick på munnen. Med en gång kände jag hur hon slog armarna om mig och pussade mig glatt tillbaka. Oh en sån underbar känsla det var. Här, i just den här famnen ville jag stanna. Jag suckade lätt och tittade upp på denna glada tjej som nu med ett stort leende satt och tittade på mig. Så hörde jag min mattes röst som lugnt berättade för familjen att de inte behövde välja valp, för valpen hade ju redan valt och det var ju precis denna valpen som hon hade tänkt skulle passat till dem. När jag hörde detta kände jag hur min oro försvann och en varm glädje började sprida sig inom mig och jag tänkte: "vilken tur att jag hade en sådan klok matte som visste i vilken familj jag skulle trivas bäst hos". Sedan jag gick dagen fort. Vi hörde hur de skramlade med kaffekoppar och pratade mops. Jag höll ett stadigt öga på den flicka som jag suttit uppkrupen i famnen hos och jag såg att hon gjorde detsamma med mig. Så plötsligt var det dags att åka och än en gång fick jag krypa upp i flickans goa famn. Vi satte oss i nåt underligt som plötsligt började låta och jag kunde känna på doften att vi åkte bort mot okända dofter och mot mitt nya hem i småland. 

Nu tror ni att säkert att min resa slut? nehej då, vi gjorde en liten mellanlandning hos en släkting till mig. En svart stilig herre vid namn miLLe.. Ja nu är det inte så att jag inte kan stava, utan han stavar faktiskt sitt namn på detta sätt. Att få stiga in och få snusa runt var en stor upplevelse för en liten mopstjej som jag. Vart jag än försiktigt trippade i den vackra lägenheten så kände jag doften av herr mILLe. Spännande må ni tro...ja för han var inte synlig eftersom han var på väg hem med sin lillmatte från sitt jobb, dvs. hunddagiset. Så medans min familj och jag väntade på herr M så bjöds det på kalas. Enda nackdelen var att jag inte fick smaka. Nu ska ni inte tro att jag hamnat hos en grym familj, nejdå. De ville bara mitt eget bästa. För det är allmänt känt att valpar som äter och sen åker bil, mår ungefär som när ni människor först äter en fin tre-rätters-middag och sen sätter er i berg-och-dalbanan på Gröna lund. Jag tror inte det behöver förklaras mer än så...

Så kom han då, denna stiliga herre ifrån "Sumpan". Glad och nyfiket hälsade han på mig. Lite omskakad av resan gjorde nog att jag inte riktigt var till min fördel. Men jag hoppades ändå att jag gjorde ett någorlunda bra intryck. Vi fick bra kontakt och efter ett par minuter efter det att min familj glatt och ohämmat berömt hans vackra färg och stiliga knorr, fick vi chansen att snusa på varandra. I vart sitt knä stod vi nos mot nos och nyfiket studerade varandra. Hade bara min flicka vågat släppa taget om mig så är jag övertygad om att vi hade kunnat fixa ett rejält mopsrace i soffan. Men det är klart, det är kanske inte det hövligaste man kan göra när man är på visit första gången, hos en avlägsen släkting...Så turligt nog höll min lillmatte mig i ett fast grepp och vi fick umgås under lite ordnade former. När så kaffet var urdrucket så plockades stamtavlorna fram och jodå, visst var vi släkt. Och inte nog med det...det fanns ju fler i herr M stamtavla som min nya matte kände igen. Det var tydligen släktingar till de två mopsar som redan bodde hemma i mitt nya hem i småland. Snart så började min lillmatte att skruva på sig och hon tyckte nog att det var dags att åka hemåt. Jag tror att hon ville komma hem med mig så att hon fick presentera mig för de andra hundarna hemma. Så alla tog på sig sina kläder och skor och precis när vi skulle gå ut genom dörren, kom herr M med paket till mig och min lillmatte. Tänk, mina första paket i mitt nya liv. Oj så spännande allt blev. Herr M följde oss till vår bil och på vägen ut hörde jag min nya matte och herr M matte prata om någon liten inneboende gäst under deras altan, som var svår att vräka. Tror det var herr skogsmus de pratade om. Tänkte att jag nog måste fråga min lillmatte om det bodde släktingar till denne hemma under vår koja också, men det glömde jag när vi väl satte oss i bilen, för då var jag så trött efter allt kalasande att jag somnade bums!

Det var inte bara jag sov, nej, lillmatte somnade också med armarna hårt om mig. I baksätet djupt nerborrad i lillmattes famn åkte jag alla de 50 milen utan att knappt veta om det. Sent fram på kvällen hörde jag hur surrandet från bilen tystnade och lillmatte och jag lyfte yrvaket på våra huvuden och kikade ut. Det var svart ute men jag kände en svag doft ifrån hundar och visst kunde jag urskilja en speciellt god doft, nämligen doften av mops! Jag drog en lång suck av lättnad och borrade ner mig i jackans värme under tiden min lillmatte bar in mig i mitt nya hem. Och hur mitt nya liv skulle te sig, ja det är en annan berättelse som jag ska skriva mer om en annan dag..eller natt...:-)
Go'natt från en trött liten svart mopsfröken vid namn PIM.