Så har man då trätt dansens virvlar ….

på en högst angenäm tillställning, nämligen något som kallas för "mopsspecialen". Denna muntra tillställning tilldrar sig i ett naturskönt område, tyvärr nära Mälarens strand. Att jag säger tyvärr, beror på att människor alltid får något drömskt i blicken så fort de närmar sig öppet vatten och särskilt när de har en hund i sällskap. Min matte är inget undantag.

Den olycksbådade dagen hade vi första besökt dansringen. Jag ska inte trötta dig med alla detaljer, men låt mig säga så här: för att ha stigit in i denna dansring för första gången i mitt mopsliv med en gräsligt nervös matte i andra änden av mitt utställningskoppel så gick det förb...at bra! Jag blev lite orolig en stund när domaren berättade för matte att hon skulle kleta vaselin på min torra nos. För pga den fick jag "endast" en andra plats placering. Jag såg att matte fick nåt vilt i blicken för ett kort ögonblick och under ett par sekunder trodde jag att hon skulle rusa ut ur ringen med mig generat släpandes efter sig, för att ragga upp en vaselinburk. Som tur var så dog tanken lika snabbt som den föddes och jag kunde pusta ut.

Ja nu tycker du kanske att det borde varit jag: Oboy, engelsk gentleman, som borde varit nervös inför denna speciella premiär? Men nej, då har du missat något mycket väsentligt, nämligen det att vi mopsar inte blir nervösa. Ja i vart fall inte som ni: människor av klent släkte. Nej våra nerver kommer mer i dallring av helt andra och mer betydelsefulla saker. Som tex när vi ska närma oss en rasande tjusig löptik. Där fodras det rejält med både mod och nervstyrka. För man vet aldrig i vilken fas denna sköna varelse befinner sig i. Har man tur så finner hon sig inte bara i ditt närmande och sniffande utan tycker det är trevligt. Ja hon kan till och med låta dig sniffa, nosa och låta dig slicka på de mest intima ställen om du har tur. Har du lyckats komma så långt, ja då skulle man nog kunna säga som vissa mer simpla 2-benta lite plumpt skulle uttrycka saken att: "då har du halva inne"!

Skulle nu denna plattnosta, kringelprydda skönhet vara i start eller i slutet av sin romantiska fas, ja ack den mops som gör ett försiktigt närmande då. Tack och lov är vi plattnosta, så där finns inte mycket hon kan förkorta. Men vi har ju vår andra ände där våra andra stoltheter sitter., fast på kanske lite olika sätt. Vår kringla som vi så stolt bär högt och hårt ihoprullad, antingen lite stramt rakt över ryggen, eller i en lite ledigare och framförallt tuffare stil på ena höften. De stora grabbarna har givetvis "dubbelkringla" och tyvärr finns det även vissa lite klenare begåvade varelser som knappt har någon knorr alls. Dessa försöker vi som är bättre bemedlade att inte se ner på med alltför stort medlidande. Nej de kan ha andra och mycket bra egenskaper trots sin "lilla brist".Vi är ju trots mopsar och inte rasister. Och varför lägga tass på börda?

Nåväl, vår sista och kanske största stolthet är väl inte ett ämne man skriver om så här öppet eller kort om. Men trots att jag är engelsman och känner att detta ämne tar mej emot att dryfta så kan jag väl säga så här att:utan denna raritet skulle det inte bli många mopsar gjorda. Fast jag till min fasa nyligen hört via mopstelegrafen att detta hinder har människan även lyckats övervinna genom något som kallas för insemination. Bara ordet får min min ädla mopspäls att resa sig. När jag sedan fick höra hur det går till ja då raknade min knorr av avsky och förmärmelse. Att lura oss mopskillar på en av de bästa upplevelser i våra liv, ja..jag har inte ord.....

Ja nu kom jag nog av ämnet en aning. Kalla det stickspår eller varför inte en liten verbal botanik inom mopskärlekens område? Vi går tillbaka till ringdansen och min nervösa matte som stod och höll i änden på mitt utställningskoppel. När vi hade fått våra placeringar och människorna hade plockat fram sina blanka saker som de kunde trolla med så att man kunde titta på samma händelse om och om igen ( varför man nu skulle vilja det? ja det får nog en människa svara på) ja då var det äntligen över, trodde jag! Jag fick resterna av den svettiga, ljumma rökta skinkan som matte så krampaktigt hållt i under hela ringdansen. Att matte hade glömt att det inte var labradorer hon ställde utan mopsj resulterade i att jag fick 6-7 skivor, ja det tackar man ju inte nej till, trots att det var som ett halvt middagsmål. Raskt skyndade jag mig mot tältets svalkande skugga där jag hade lämnat min ögonsten Doris, en liten men naggande god skönhet som är fästfolk med en maffiaboss från västkusten. Vi hade haft roligt ihop kvällen innan när vi kom och vi hade busat och hälsat på en massa andra mopsar, vilket gjorde att vi och framförallt Doris var en aningen avslagen denna varma sommardag. Efter att ha mottagit en trött grattning i form av svansviftning från Doris lade jag mig tillrätta på min kalla kylduk.En djup suck undslapp mina mopsläppar och jag somnade ganska omgående med en förhoppning om att kunna förhålla mig i detta svala tillstånd under resten av eftermiddagen. Men ack vad jag bedrog mej. Knappt hade jag hunnit börja drömma om köttbullefrossor och pinglor med vackert ringlade kringlor förrän mattes röst väckte mej:"-Oboy,vakna nu lille chokladkillen" småpratade hon ömt. Jag slog upp ett öga och såg rakt in i mattes varma blick.Ja hon var inte så dum, trots allt, min matte. Hon lydde nästan alla mina minsta vinkar och hon var både lättlärd och hade ett jämnt och bra humör.Att hon var något vek i dansringen, ja det kanske berodde mer på miljöfaktorer än arv. Innan jag hann lyfta på huvudet fick jag ett par varma pussar på mina öron och så lyftes jag upp i hennes famn. Sakta sträckte jag på mej och såg mig yrvaket omrking. Mopsar och människor spred sig nu från dansringen och upp mot olika samlingsplatser, troligen för att äta och prata om dagens händelser. Vi, dvs matte, lillmatte Anneli och Johanna, Doris och jag gjorde detsamma.

Efter lunchen följde så detta drama som säkert kommer att sitta som en vass tagg i en öm tass för resten av mitt mopsliv.För det var nu som hemskheterna började. Hade jag vetat då, det jag vet nu, så hade jag spjärnat emot så att det funnits långa repor i grässvålen på Härjarö. Men godtrogen som jag var och intet ont anandes följde jag så med matte och hennes kompisar med sina fyrbenta vänner. "-Aha, tänkte jag, en rolig skogspromenix, det blir kul!" Vilket den faktiskt var till att börja med. Att vara i ett gäng på 10 mopsar kan ju inte annat än bli kul, det vet ju varje mops. Vi nosade runt, snusade på varann, sprang ikapp med varann, kollade in pinglor, skalbaggar och allt möjligt kuligt. Så kom vi då fram till nåt stort blankt som liknade det jag har i min vattenskål varje dag. Jag stannade till och stirrade framför mej. Ett par mopsar hoppade glatt i och till min häpnad så försvann deras kroppar i detta underliga våta. Jag stod som paralyserad. Vad var detta, tänkte jag, tittade mej snabbt omkring för att häpet upptäcka att alla människor stod glatt ropandes beröm till de stackarna som plumsade omrking i det våta. Innan jag hann öppna munnen och ge ifrån mej ett varningsuff till Doris, stod matte plötsligt ute i det blöta och Doris kastade sig glatt efter. Alla människorna skrattade och berömde Doris där hon plaskade runt efter matte.Häpet fortsatte jag att stirra på både Doris och matte. Vad hade det tagit åt alla? Ett tu tre så stod Doris framför mig på torra land och skakade på sig så att vattnet yrde omkring henne. Lätt flåsande så sa hon med ett glatt leende:"Oboy- du måste testa, det var jääätekul!". Jag tog hastigt ett steg tillbaka men hörde hur i samma stund matte ropa: "Oboyyy..."med den där varma lockande rösten. Jag stirrade förfärat tillbaka på henne. Trodde hon att jag, en mopskille från en av de mest anrika mopskennlarna "over there"skulle nedlåta mig till att hoppa i detta blöta elände? Nej någon måtta på tokigheterna får det väl ändå vara tänkte jag surt.

I nästa stund kände jag två starka händer runt min lekamen och vips så stod jag med framfötterna i vattnet.Jag liknade nog ett lastbilsflak som tippats till max för att stanna i detta läge. I denna förnedringens stund trodde jag att nu kan det inte bli värre, men joo-då, DET kunde det. Matte kom glatt vadandes in mot mig och sa med lätt förebrående röst som hon brukar använda på motsträviga valpar: "men Oboy då, vill du inte bada?" samtidigt som hon tog tag och lyfte upp mig. Men- hon gick åt fel håll. Istället för att gå upp på land igen så gick hon rakt ut i vattnet. Jag spände mig och fasade för vad som komma skulle. Ett-tu-tre så satte hon ner mej i detta våta kalla blask. Jag kände paniken rulla in i mina tankar i samma takt som känslan av förnedring växte. Inte nog med att det var kallt och otäckt i vattnet vilket fick mig till att stå stilla som en isstod. Nej människorna skrattade och väsnades på stranden och det gick sakta upp för mej att det var åt mej de skrattade.Jag själv hade mycket svårt att se det komiska i situationen där jag stod på 3 tassar, med en högt upplyft med spretande tår, högt över vattenytan för att "rädda det som räddas kan". Efter en stund förbarmade sig matte över mig och lyfte upp mig igen, ställde mig nu med 2 framtassar på fast mark och 2 bakfötter kvar i vattnet. Jag tror att hon någonstans förstod hur jag kände mig och på så sätt vill ge tillbaka lite av mitt svunna självförtroende. Snabbt hoppade jag upp på torra land och skakade lätt av mej de vattendroppar som fastnat i min päls.Raskt sprang jag bort till Doris som glatt undrade om vi inte kunde bada igen till kvällen? Jag gav henne då en mörk blick och sa snabbt: "ALDRIG mer!" Sen rusade jag iväg efter de andra mopsarna som börjat nya upptäcksfärder längs skogstigen vi kom från. Jag vågade knappt vända på huvudet för att se mig om efter denna rysliga upplevelse.

Efter denna helg som innehöll så mycket mer av roligheter som jag inte hinner berätta om nu så har jag bestämt mig för TVÅ saker:
1) Jag åker hemskt gärna tillbaka till Härjarö till alla roliga kompisar, mattar , ringdanser och prommisar men bara om de flyttar på den där enorma poolen de kallar Mälaren och 2) jag ska aldrig mera låta mig fångas i närheten av vatten, det är en sak som är säker, så sant som jag heter Oboy och är engelsman.

"over-and-out" /OBOY