Snö,snö,..överallt är det snö.

Där ligger den vit (nåja), kall, våt och tung och bryr sig inte ett dugg om att den är otrevlig och på allra mesta vis i vägen. Visst var den rolig till att börja med, när den kom. Ja till och med jag som är mops, tyckte att den var häftig. Särskilt när den singlade ystert ner från skyn för att landa, ren, vit och skönt sval på både knorr och tunga. Ja särskilt när vi hade kört mopsrejs runt vårt stora kastanjeträd. Då kunde vi stanna upp flåsandes för att vända våra rynkiga ansikten upp mot himmelen och flåsa glatt. Och med tungan viftandes utanför munnen hann vi kyla av oss lite snabbt, innan rejset var igång igen. Men nu...nu är den ivägen! Skaren bär inte så vi mopsar sjunker ner till halsen. Inte orkar vi skutta oss loss utan där sitter vi som små proppar i snön som matte får gå och plocka upp. Bara det- vilken skam! Labradordamerna däremot , de fnissar förtjust var gång de kan springa ifrån oss i den djupa snön. Inte konstigt alls med de långa benen. Och har vi riktig otur när vi rejsar som häftigast, ja då faller labbedamerna in i rejset och springer över oss så att snön yr och vi mopsar rullar som käglor. Detta tycker de är omåttligt roligt medans vi får bita i "snön". Damer förresten..fnys..det tror jag inte jag kan kalla dem längre, för så uppför sig väl inte damer?

Nej nu har vi fått nog. Vi ska protestera högt och uffeligt! Som mops har man en image att upprätthålla.Vi är inte gjorda till att rusa omkring i detta vita elände. Se bara på vårt ursprung: Kina och England. Kryllar det av snö där? Nä! Ta en titt på hur vi ser ut "multum in parvo, det vill säga "mycket i litet format". Vi är korta, lågbenta( kan alltså inte hoppa runt i djup snö, frost räcker) knubbiga happahundar med slät kort päls( som vi lätt fryser i) , stora ögon( som vi lätt får snö i) kort nos med rynkor omkring som inte är gjord för att rusa runt och få snö i. Nej, vi är helt enkelt inte gjorda för att leva i trakter där det finns snö. Nu tänker du säkert att jag har glömt att det finns ju hundtäcke. Så sant, så sant. Men hjälper täcken emot snö i öron och nos, eller mot snödjup på 20 cm eller mer? Nej just det!

Inte nog med att vi får skutta omkring i den djupa snön och se löjliga ut, vilket tär hårt på vårt vanligtvis glada och gemytliga humör. Eller som vår rasklubb beskriver oss: glada, livliga och charmiga, dock inte som pajaser utan hundar med både intelligenta och med värdighet.Pytt säger jag bara. Det finns inte en enda mops på denna jord som kan behålla sin värdighet när den har kämpat sig trött i det vita eländet för att komma ett par meter framåt men fastnat i en djup snödriva.Nej då är både glädjen, livligheten och värdigheten långt borta. Nej fram för mer användning av alla de där konstiga pryttlarna som mattar älskar att använda och som är så farliga för ozonskiktet. Heja på säger vi, för då stiger temperaturen (sägs det) och då slipper vi snöiga vintrar.

Tacka vet jag gröna gräsmattor där man redan på morgonkvisten kan sniffa av vilka som haft sina nattrundor på ens tomt. Spänningen på morgonen innan matte öppnar dörren är ooolidlig, som en viss herr Harrysson myntat som uttryck, i den där fyrkantiga burken som matte och husse gillar att titta på. Ibland är det ett par katter som tillhör gården som smygit en lov runt huset. Inte alls särskilt spännande, fast det tycker de inte om att höra. De vill alltid vara så märkvärdiga de där bonnkatterna. Andra mornar är det mest daggmaskar, skator och sniglar som rumstrerat om i trädgården under natten. Ja en och annan mus kan också ha vågat sig över gräsmattan. Men, så kommer det en morgon, då man känner i luften innan man ens har hunnit sätta ner sista tassen från trappan att det luktar vilt och farligt. Tussar av gräsmattan är uppbökade och här och där ligger "visitkort" i olika storlekar. Det är då som ursprungsvargen kommer fram i mig. På stela ben, med rest ragg går jag med dröjande steg fram till de närmaste grästorvorna och luktar spänt på dem. Jojo, här luktar det skog och rovdjur. Med håret på ända gör jag hela proceduren tills alla grästorvor är undersökta och alla bevis är lagda på plats.När detta är gjort börjar fas nummer två. Utdrivningen! Jag talar snabbt om för mina mopskompisar vilka slutsatser jag dragit och vad som bör göras. Inom ett par minuter har vi alla värmt upp med små uff och nu störtar vi runt huset och ner mot drängstugan i full karriär och med hesa skall för att skrämma bort vår antagonist, herr grävling. Ja det brukar ta cirka 10 minuter om vi är lite ovana. Har vi tränat nyligen så klarar vi av det på fem. När jobbet är gjort går vi en sista säkerhets runda för att vara helt övertygade om att han inte ligger och trycker under en vinbärsbuske eller bakom en stupränna. För säkerhets skull brukar vi ge skall lite här och där. Man kan ju aldrig veta med grävlingar.

Allt detta spännande och roliga liv är helt bortblåst, eller rättare sagt, bortsnöat under november fram till april. Inte finns det någon grävling att jaga bort under vintern, för han sover. Inte finns det några daggmaskar eller sniglar att reta, de sover de också. Inga katter tassar runt huset. De sover inte, men de ligger och slumrar inne i den goa värmen i pannrummet och tar inte många steg utanför dörren. Och allt är den eländiga kalla våta snöns fel. Nej jag säger bara en sak: "om snö tycker jag inte!"

//OBOY