Busungar…..eller rättare sagt: singularis!

Ja nu har det gått ett bra tag sedan jag fattade pennan och plitade ner lite om vad som händer här hemma hos oss. Inte för att det inte har hänt något, tvärtom. Det kryllar av händelser varje dag här. Ja det är nästan så man blir lite svettig vissa dagar. Men nu är jag faktiskt både trött och irriterad. Ja, jag sa inget när matte kom hemdragandes med Doris. Hon var en söt liten näpen tös som snabbt blev en härlig kompis och väninna. Både i vått som i torrt. Hon hade lätt för att lära sig vilka saker hon fick röra och vilka som var mina och därmed INTE fick ens nosas på. Hon älskade bus men bet mig inte om jag spände ögonen i henne. Hon var med andra ord en mycket behaglig liten mopsvalp. Så ett år senare när Doris och jag hade växt upp och ihop, så kom lillmatte Johanna hem med en liten svart krabat. Hon såg ju lite underlig ut i sin svarta päls men det kom vi strax över för ljuvligare fröken har vi sällan skådat. Hon lekte med oss som om hon aldrig hade gjort annat. Och att hon var svart, ja det kunde ju inte hon rå för. Visst hittade hon på sina rackartyg ibland, vilken mops gör inte det. Men se då var lillmatte där och lyfte upp henne, gav henne en puss på hennes svarta nos och förklarade vänligt men bestämt att ” man får inte bita Rut i kringlan” eller man tjuvar inte ett vältuggat tuggben mitt framför nosen på Doris”. Ja, vi tre var väldigt nöjda och hade vi anat vad som skulle drabba oss, ja då tror jag inte vi hade tagit allt så lugnt som vi gjorde.

Så började vi höra matte prata på ett mycket underligt sätt. Hon satt spänt på vår stol vid telefonen och så hörde vi : ”Jes” och ”Nou”….vi grunnade och tittade på varann. Men vi hade inte den minsta aning. Tur var väl det…Efter en massa underliga telefonsamtal så skulle vår äldsta matte Anneli ut och resa fick vi veta. Hon skulle flyga till ett land som heter England och hämta hem något. Ja vad det där något var för nåt, det fick vi veta, när Anneli dök upp efter 1 dygns bortavaro. Nu kanske ni tycker att vi borde fattat vad som var på gång mycket tidigare? Kanske tom när vi såg henne gå in genom flyghallen med den lilla hundburen? Men nej, inte hade vi ens tankar åt det hållet.

Ja vad var det då som rusade ut ur denna lilla hundbur , rakt ut på vårt köksgolv, framför våra nyfikna nosar, om inte en liten gul mopskille! Vi tog ett raskt skutt upp på vår kära kökssoffa och satt helt häpna och bara stirrade. Inte nog med att detta var en utlänning. Han var kille också! Och han betedde sig som om han ägde hela köksgolvet från den sekund han klev ut på det. Maken till oförskämdhet hade vi sällan skådat. Det var bara vår matte och lillmattar som inte såg vad som skedde, mitt framför våra ögon. Nej de började gulla, pussa och gosa med honom som om de aldrig hade sett en gul mopsvalp förut. Vi var förstummade. Aldrig trodde vi detta om matte. Men än var inte eländet över. Efter en stund vände sig matte om och tittade på oss där vi låg och stirrade från dynan på kökssoffan och så sa hon med en förmanande röst: ”men hörni tjejer, kom ner och hälsa på er nye kompis ”. Vi satt som förstenade. Menade matte verkligen vad hon sa? Skulle vi…? Nu får man ju ursäkta Pim, för hon är ju ännu ung och oerfaren. Hon skuttade glatt ner och trippade fram till denna best. Vi knep hårt ihop våra ögon och höll andan men efter en stund tog nyfikenheten överhanden och vi tittade upp. Jodå, där sprang de omkring och småbusade. Pim lät sig jagas fram och tillbaka, in under köksbordet och ut över köksmattan. Om igen stirrade vi med förfäran. Så reste sig Doris plötsligt upp och skuttar ner på golvet, en bit ifrån Oboy, som vi senare fick veta att han skulle hete, denna filur. Och så var buset igång. Ja de sprang av hjärtats lust och det visade sig inom kort att denna Oboy var en naturbegåvning på ”Mopsrace ala köksgolv”. Det var inte utan att jag blev lite avundsjuk faktiskt. Den titeln hade jag ägt under lång tid och nu blev jag av med den på ett kick.

För att nu göra denna historia kort så såg vårt liv helt annorlunda ut efter denna dag. Töserna var som förbytta. Aldrig trodde jag väl att en pojkspoling skulle ha så stort inflytande i vår koja. Pim och Doris busar hela dagarna långa och det är ett evigt flåsande och vattendrickande. Jag har talat till döva öron då jag har sagt att ” ni måste ta det lite lugnt nu när det är så varmt ute, annats kan ni få dåndimpen. (ja det är vad jag har hört sägas att mopsar kan få om de busar för våldsamt när det är sol och sommar). Men tror ni att någon lyssnar på mej? Ack nej! Så jag säger: skyll inte på mej om ni dåndimpar…..jag har iallafalll nu lärt mig att den enda säkerhetszon som finns i vår koja( än så länge) är vår kökssoffa, sängarna och vår hörnsoffa i vardagsrummet. Dit upp kan han inte ta sig än, men det är nog bara en tidsfråga som lillmatte glatt utbrast häromdagen.

Nu hoppas jag inte att ni tror att jag inte gillar denna lilla buse vid namn Oboy. För det gör jag visst. Särskilt när han ligger och snusar i sitt kompostnät och glömt lite matrester precis vid nätkanten. Han är en frisk fläkt och han har också ett artigare maner. Flera gånger har han kommit med ett vältuggat tuggben som han inte orkar äta upp och lämnat till mej. Det är i dessa stunderna jag känner ett litet hopp tändas..att han kanske med tid och mognad inte blir så tokig i alla fall……men tiden fram till dess är en prövning…ack ja!

//Hälsningar från en utmattad Rut!