Vi har blivit med Mops....
Jo det är sant. Vänner och bekanta stirrar förskräckt på oss när vi nu försiktigt nämner denna lyckliga tilldragelse. Efter att ha alldeles för snabbt avslöjat vår lycka inför hundbekanta och sett deras plågade min, har vi snabbt lagt om taktik. Nu smyger vi in det i samtalet som om det är nåt som bara halkar ur oss, lika lätt som om vi råkar nämna att det regnar ute just nu. Effekten blir inte lika kraftfull och vi ger den eller dem vi pratar med en liten chans att räta till ansiktsuttrycket innan de säger med en svag glättighet i rösten: "nejmen så roooligt".
Och det har de faktiskt riktigt rätt i (fast de egentligen stirrar på oss med ren häpnad och förskräckelse och verkar tänka att "hur kan så förnuftiga människor som sysslar med rejäla hundar som labradorer nu gått och blivit smått galna"?, för någon annan förklaring ser de inte ut att hitta i hastigheten, jodå, vi har sett det i deras ansikten , så vi vet)
De kan inte ana hur roligt det är, 10 ggr roligare än vi nånsin kunde föreställa oss. och 10 ggr lättare än vi kunde ana.
Att en liten beige, snörvlande glosögd valp med grisknorr på svansen kan få en hel familj att bara älska denna lilla underbara varelse är ett under. När hon lägger sig tillrätta i mitt knä och drar en suck efter en lång dag och somnar tungt , ja då svämmar nästan hjärtat över av lycka. Tänk att hon kan sprida så mycket glädje, denna lilla Rut....
När hon kom hem till oss hade hon åkt 30 mil bil i framsätet i en skön hundkorg med Moa och 15 mil bil i knät på våra döttrar. Rut hade lämnat Zodiakens kennel på förmiddagen med mamma Myran, matte Yvonne och så hennes bröder. När vi äntligen kom hem stegade hon in med självsäkra steg in i vårt kök, kissade in köksmattan som vi glömt rulla ihop och därmed så hade hon flyttat in hos oss. Utan större krångel eller konstigheter tog hon vårt hem i besittning och det har hon behållit, våran lilla Rut. 
De allra första dagarna upptäckte vi ett helt nytt sätt att gå. Med små, små korta steg utan att riktigt lyfta på fötterna blev vi tvungna att ta oss fram i närheten av Rut. Gjorde vi inte det så fanns hon där blixtsnabbt och vips höll vi på att trampa på henne. Våra tvärnitar framför henne gjorde henne upprymd och inspirerade henne till att attackerade våra fötter ännu mer. Så när vi till slut upptäckte detta sätt att gå på, tröttnade Rut på att anfalla oss och vi kunde få lite gjort i hennes närhet, trodde vi...
Hur är hon då vår lilla Rut?
Hon har säkerhet och pondus som gör våra labbar gröna av avundsjuka men är ändå en glad filur i alla lägen. Hon tycks se allt här i världen med sina helt egna mopsglasögon, genom vilka allt som händer enbart är roligt, spännande och helt enkelt KUL.
Det är lätt att se och höra vilket stadium av glädje hon är i, så att säga...Snörvlandets styrka och hastighet på snörvlen antyder när något är kul, jättekul eller vansinnigt kul. Höjden av glädje för Rut är när hon får kasta sig rakt in i en av barnens seccosäck och borra in hela huvudet i säcken, slänga sej på rygg och sprattla som en fisk på torra land. Det bara älskar hon.....Eller att jaga löv ute på gräsmattan som ibland flyger , men inte alltid. Ibland tror jag hon behöver glasögon för då jagar hon löv som jag inte ser, fast ......det är kanske jag som behöver de glasögonen.....?
Jag kommer att fortsätta att skriva ner lite vad som händer vår lilla Rut ..så titta in ibland ...vem vet vad som har hänt tills nästa gång?
Copyright © Carina Liljeborg